REFERENSER

Den forskning vi grundar oss på gäller anknytningen under de första viktiga åren och är väl dokumenterad i bl.a. Why Love Matters. How Affection Shapes a Baby´s Brain, förf Sue Gerhardt, 2004 (Svensk översättning Kärlekens roll - Hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna, 2a utg 2015) och The impact of attachment, författare Susan Hart, 2006.

Forskningen rörande anknytningens betydelse beskrevs först av John Bowlby i ”Attachment and loss”, 1969, och sedan dess har hans rön dokumenterats i en rad studier, främst amerikanska som finns refererade i läroböcker i ämnet.

På svenska finns att läsa t ex Anders Broberg och medarbetare som framhåller anknytningens betydelse för barnets positiva  utveckling.

I Om barn och stress – och vad vi kan göra åt det skriven av specialpedagogen Ylva Ellneby framhålls den situation som råder på många håll i dag med stressade barn och förskolepersonal och politikers handfallenhet trots den uppenbara krissituation som råder sedan lång tid.

För att kunna förändra situationen för ett barn måste vi vara medvetna om vad som skapar ohälsa och stress, men framför allt bör vi känna till vad som påverkar ett barn positivt.

Författaren och debattören Per Kågeson har i debattartiklar och i sin bok Tid för barn  (2005)  med stöd av en mängd forskning dragit slutsatsen i att samhället åtminstone till dess barnet fyller tre bör erbjuda föräldrarna omsorgsalternativ som svarar mot det enskilda barnets behov och som medger möjlighet till vård i hemmet.

Han redovisar bland annat hur en grupp forskare vid McGill University i Montreal i försök visat att stressade djur lägger mindre tid på att slicka, klappa och putsa sina ungar. Ju mindre omvårdnad under tiden närmast födelsen, desto sjukligare blir ungarna. För möss- och råttungar visar försöken att de första veckorna är mest kritiska, för ekorrapor de första månaderna. Det antyder att känsligheten är stor till dess ungarna påbörjat sin frigörelse från mamman. Om resultaten kan överföras på människan torde det för människobarn innebära att känsligheten i detta avseende är mycket stor åtminstone under de första 3–4 åren.

Det mest uppseendeväckande med resultaten från den kanadensiska studien, säger Kågeson, är att honornas sätt att ta hand om sin avkomma under den första tiden också avsätter spår i ungarnas arvsmassa. Kopieringen av arvsmassan i cellerna påverkas av hur mammorna tar hand om sina ungar. Det betyder att goda anlag fortplantas i större utsträckning om ungarna får en god omvårdnad och att sämre anlag får större utrymme vid vanvård. Dessa förändringar kunde forskarna också se hos barnbarnen, alltså i tredje generationen. Att generna inte bara formas av det biologiska arvet utan också påverkas av miljön bekräftas av en nyligen utförd studie på enäggstvillingar som visar sig successivt utveckla skillnader i genetisk aktivitet trots att de fötts med identisk arvsmassa.

Han hänvisar också till Tatjana Sivik, docent i psykosomatisk medicin, som menar att resultaten från den nyss nämna kanadensiska studien och annan molekylärbiologisk och experimentell neurovetenskaplig forskning stödjer den psykoanalytiska teorin att relationen mellan mor och barn är avgörande för människans fortsatta utveckling. Hennes slutsats blir att om mamman under graviditeten, amningsperioden och småbarnsstadiet kan känna tillit, lugn, kärlek och välbehag så ger det hennes barn goda förutsättningar att också bli lugna, harmoniska, sociala och kärleksfulla individer. Denna slutsats stämmer med resultaten av en studie som, enligt Barnrapporten, visar att föräldrar som själva har trygga anknytningsmönster har 3–4 gånger större sannolikhet än andra föräldrar att få ett barn som också utvecklar ett tryggt anknytningsmönster.

Organisationen Haro, Hemmaföräldrars Riksorganisation har som ett av sina syften att verka för fritt val av barnomsorg – med barnet i centrum – på likvärdiga ekonomiska, sociala och kulturella villkor. Haro har vid flera riksstämmor gjort uttalanden om barnens behov och den svenska barnomsorgsmodellens brist på valfrihet.

Karl Gunnar Hammarlund har i en avhandling vid Historiska Institutionen i Göteborg år 1998 med titeln Barnet och barnomsorgen beskrivit bilden av barnet i ett socialpolitiskt projekt och inleder sitt avslutande kapitel med följande:

"Det statliga stödet till barnomsorgen har i den politiska retoriken alltid motiverats
med att beslutsfattarna velat värna om barnets bästa. Att barnomsorgen också
varit en förutsättning för mödrars förvärvsarbete har varit en bieffekt, men aldrig
dess främsta syfte.

De som utifrån studerat den offentliga barnomsorgens framväxt har ofta
kommit till motsatt slutsats: Det statliga engagemanget har först och främst syftat
till att frigöra en potentiell arbetskraftsresurs, småbarnsmödrarna.

Den berättelse om barnomsorgen som tecknats i de föregående kapitlen kan
sägas bekräfta båda dessa påståenden. Barnens intressen och barnens harmoniska
utveckling har givits stort utrymme i alla de förslag som genom åren lagts fram, i
utredning efter utredning, och argumenten har byggts på goda om än inte alltid
oomtvistade grunder.

Men samtidigt har de förverkligade förslagen först och främst varit de som
också kunnat spela en arbetsmarknadspolitisk roll. De speciella villkoren under
beredskapsåren, med en hotande arbetskraftsbrist till följd av inkallelserna som
bara kunde avvärjas genom att ””reservarbetskraften” - kvinnorna - mobili-
serades, var avgörande när riksdagen för första gången beslöt att bevilja stats-
bidrag till barnomsorgen. De stora satsningarna på daghemsutbyggnad under
1960-talet var också direkt beroende av en vilja att främja kvinnornas uttåg på
arbetsmarknaden - dels för att man fruktade arbetskraftsbrist, dels för att jäm-
ställdhet blev ett allt viktigare begrepp i den politiska debatten. Och jämställdhet
uppfattades ofta som kvinnans rätt till förvärvsarbete på de villkor som dittills,
och alltfort, var mannens - utan bundenhet vid reproduktionen, vid barnens vård
och fostran.
Vad som förhoppningsvis också framgått av föregående kapitel är att
föreställningen om barnens bästa, som barnomsorgen alltid har att värna om,
förändrats från 30-tal till 70-tal. Förändringen har haft en tydlig tendens: de första
decennierna var det en självklarhet, och samtidigt ett dilemma för utredare och
beslutsfattare, att den barnomsorg som var den bästa för barnen inte var särskilt
väl anpassad till arbetsmarknadens villkor. Barnet hade det bäst om det fick
tillbringa sina första två-tre år i hemmet med modern, för att sedan erbjudas tre-
fyra timmars daglig vistelse i lekskolan. Under 60-talet tycktes det alltmera
möjligt att barnomsorgen på en och samma gång kunde vara till gagn för både
barnen och förvärvsarbetet. Inte bara lekskolan, utan också daghemmet där barnet
tillbringade 8-10 timmar om dagen från sex månaders ålder, var en omsorgsform
som väl kunde mäta sig med hemmets.

OM PSYKISK

OHÄLSA

Wasserman, Eva. ”Självmordsförsök i Sverige”.Karolinska Institutet,Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa.2017-03-06.

https://ki.se/nasp/sjalvmordsforsok-i-sverige