Det lilla barnets behov


Barns utveckling gynnas av anknytning till föräldrar som i lugn och ro ges möjlighet att knyta an till och lära känna barnet för att kunna se och bemöta dess unika behov av omvårdnad, närhet, hjälp till känsloreglering, gränssättning osv. Anknytningen är den biologiska garanten för släktets fortlevnad och syftar till att stärka bandet mellan barnet och dess vårdnadshavare.  All forskning visar att anknytningen är en av de viktigaste förutsättningarna för att barn ska kunna  växa upp till uthålliga, empatiska och välbalanserade vuxna som förstår att samspela med andra och med en egen inneboende kraft möta de utmaningar den pågående samhällsutvecklingen innebär.


Naturen har ordnat det så och vi ser nu att vi inte ostraffat kan ignorera detta faktum. Den biologiska anknytningsfunktionen är en ömsesidig och skör företeelse som kan skadas om barnet och dess primära vårdnadshavare skiljs åt under känsliga stadier i barnets utveckling. Kännedom om detta finns sedan 1960-talet genom den forskning som redan då började publiceras.


Offentlig statistik har under flera år redovisat uppåtgående trender vad gäller en rad oönskade samhällsföreteelser. Dit hör bland annat psykisk ohälsa bland unga, självmord och självmordsförsök, sömnstörningar, ökat drogmissbruk, ökad brottslighet, mobbning och sämre skolresultat. Orsakerna till denna utveckling är komplex och multifaktoriell. En viktig orsak är enligt vår mening ett systemfel inom den familjepolitik som tog sin början på 1960-talet.  En familjepolitik som kommit att prioritera samhällsekonomiska lösningar på bekostnad av barnens behov av åtminstone en närvarande förälder under de första barnaåren.


Familjepolitiken har utvecklats så att föräldrar i god tro förlitar sig på att de är utbytbara och förskolan nödvändig för deras barns utveckling. Det har giltighet när det gäller en fungerande förskolepedagogik och för barn över cirka tre års ålder. Men att tidigt lämna över ett litet barn, utan eget språk och som ännu inte lärt sig gå, till långa förskolevistelser i en stressfull miljö riskerar däremot att bryta den naturliga anknytningen mellan föräldrarna och barnet. Många små barn hanteras i dag som små vuxna med krav på förmåga till anpassningar som de på grund av sina ännu omogna hjärnor inte har möjlighet att klara av. En del barn klarar inte av att utan väl anpassad tidig vägledning bli rustade att ta itu med de väntande påfrestningar ett helt liv innebär. De står alltför ofta oförberedda inför vuxenlivet och riskerar därför att drabbas av psykisk ohälsa.


Läs mer: Inlägg av Hjördis Perris vid seminarium i Almedalen 2018