Seminarium Almedalsveckan 2018

Föredrag av Hjördis Perris den 6 juli 2018 vid seminariet 

Initiativ för välmående och hälsa – med fokus på barns

grundbehov och förebyggande välfärdspolitik

Arrangör:

Initiativet ideell förening

Familjepolitiken har kommit att utvecklas så att föräldrar i god tro förlitar sig på att de är utbytbara och att förskolan är nödvändig för deras barns utveckling. Och det har giltighet, när det gäller en fungerande förskolepedagogik och för barn över cirka tre års ålder. Men att tidigt lämna över ett litet barn utan eget språk och som ännu inte lärt sig gå till långa dagar på förskola i en stressfull miljö riskerar däremot att bryta den naturliga anknytningen mellan föräldrarna och barnet. Många små barn hanteras i dag som små vuxna med krav på beteenden som de på grund av sina ännu omogna hjärnor inte har möjlighet att klara av. En del barn klarar inte att utan väl anpassad tidig vägledning bli rustade för att ta itu med de väntande påfrestningar som ett helt liv innebär. De står alltför ofta oförberedda inför vuxenlivet och riskerar därför att drabbas av psykisk ohälsa.

Det finns i dag en mängd forskning om våra grundläggande behov alltifrån födseln till vuxen ålder som ännu inte fått tillräcklig genomslagskraft i politiken och samhället som helhet. Detta har tyvärr lett till en familjepolitik som inte anpassats till barnets behov med ibland skadliga följdverkningar för dess framtida psykiska utveckling.

Vi har de senaste, låt säga 50 åren, lyckats bygga upp ett modernt samhälle med faciliteter som tillåter oss att tänka på annat än vår grundläggande välfärd. Ändå ser vi i dag, som just sagts, trender inom olika samhällsområden som tyder på att något är fel och många insatser prövas för att försöka råda bot på det man tänker har gått fel. Men de önskade resultaten uppnås sällan eller aldrig. Jag brukar kalla det brandkårsutryckningar. Men flera nya bränder uppstår under tiden man försöker släcka de senaste och i dag ser vi att brandsläckarna själva inte orkar med utan blir utbrända. Jag tänker på personal inom barnomsorgen vuxenpsykiatrin, BUP osv. De ansvariga politikerna verkar förvirrade och återkommer ständigt med fler brandsläckningsåtgärder, när folk i stället efterfrågar grunden till att det blivit som det blivit, för att sätta in åtgärderna där.

Det är nu hög tid att ta ett samlat grepp, med åtgärder som är genomgripande och långsiktiga, för att skapa en samhällsutveckling som leder till ett samhälle i god balans. För att åstadkomma största möjliga utdelning behöver man se till att människors grundläggande behov ställs i fokus och då börja med att sätta barnen, samhällets grundstenar, i centrum. Att vårda det lilla barnet på bästa sätt är det första steget, mot ett samhälle i balans.

Många verksamma inom skola, socialtjänst och psykiatrisk vård ser ständigt från sina olika utsiktspunkter individer som lider av känslomässig försummelse, som härrör från barndomen. Givetvis kan många faktorer vara involverade och det kan därför vara svårt att skilja ut var man främst behöver sätta in åtgärder. Vi är dock övertygade om att en förändring i familjepolitiken med syfte att minska dagens stress i barnfamiljer och primärt sätta barnets behov i centrum är en viktig åtgärd. Det kommer att leda till att frukter på sikt kan skördas inom de samhällsområden som nu sviktar.

Vi menar att det är den förda familjepolitiken som lider av ett systemfel. En trend som härrör från 1960-talet och framåt är den största boven i dramat, en familjepolitik som inte ställt individens välmående i centrum och då främst barnets och som lett till förbiseende av individens grundläggande behov. Föräldrar har gradvis fråntagits möjligheten att själva ta hand om sina barn. De ser sig i dag tvingade att alltför tidigt överlåta vårdnaden av sina även mycket små barn, till institutioner i samhället.

I dag kan man höra politiker säga, att ettåringar har rätt till heltid på förskola. Så skrämmande okunnigt! Barn har rätt till föräldrar! Det finns i dag en mängd forskning, som påvisar den skadliga inverkan, som stress har på alla människor och inte minst på den lilla barnhjärnan. Den har sin största tillväxt under de tre första åren, den tid, då grunden läggs för framtida möjligheter att kunna tillämpa sin fulla utvecklingspotential för att skapa sig ett fungerande vuxenliv.

Det brukar sägas, att ett samhälle i god balans, kännetecknas av, att det tar väl hand om sina barn och sina gamla. Om förhållanden råder som förhindrar att grundläggande mänskliga behov tillgodoses riskerar samhället att visa sjukdomstecken av olika slag. Vi är många som i dag oroas över vad som händer och hur det ska åtgärdas i vårt eget samhälle.

Vi menar att en viktig åtgärd att börja med är att sätta stopp för en lång negativ utvecklingskedja, där de mycket små barnens behov är åsidosatta. Vi har i Sverige satsat på en familjepolitik som satt i system att skilja även mycket små barn, i allt lägre åldrar dessutom, från sina primära vårdgivare. Föräldrar förleds, att felaktigt tro, att även små barn under tre års ålder, riskfritt kan skiljas från sina föräldrar, utan att det medför allvarliga störningar i deras känsloutveckling.

Men människan, liksom de flesta djurarter, har utrustats med ett system som vi kallar anknytning, den biologiska garanten för släktets fortlevnad, och som tillkommit för att garantera att avkomman inte överges utan får den vägledning den behöver för att bli självständig. Denna mekanism, som syftar till, att stärka bandet mellan barnet och vårdnadshavaren så att de knyter an till varandra känslomässigt, tas det inte tillräcklig hänsyn till under nu rådande förhållanden.

Mycket små barn skiljs från sina föräldrar, vilket leder till att den känsliga anknytningsmekanismen skadas. Barnet lämnas känslomässigt ensamt, utan att dess grundläggande behov tillgodoses under lugna förhållanden av en känslomässigt närvarande föräldragestalt som förstår att avläsa, och ge gensvar, på sitt barns unika sätt att uttrycka sina behov. Alla små barn, eller föräldrar för den delen, klarar inte det! Det finns i dag en mängd forskning som visar att små barns hjärnor påverkas mycket negativt av stress, vars konsekvenser kan vara svåra att komma till rätta med, senare i livet.

De flesta politiska samhällbeslut, borde som främsta åtgärd, innan man fattar beslut, fokusera på vad det får för konsekvenser, för det växande släktet. Varför görs då inte det, kan man fråga sig, en sån viktig sak? Kunskaper finns, vetenskapligt grundade! Jag tänker, att politikerna inte kan ta in det som inte passar in i deras redan uppgjorda mallar. Det krävs mod att säga ” Vi har slagit in på fel väg, nu inser vi att vi måste ändra på hela systemet. Låt oss vara ödmjuka och hjälpas åt!”.

Vi är inte de första som sett detta pågå under många år. Redan på 1960-talet pågick heta debatter i tidningar och TV med företrädare för små barns rättigheter att tas omhand i hemmet av egna föräldrar. Företrädare för åsikter, där barnets behov av nära anknytning till föräldrarna sattes i fokus, hamnade ofta i underläge och debatten tystnade…dock inte överallt.

Tidiga anknytningsstörningar står med stor säkerhet bakom många av de företeelser som räknas upp, som negativa trender i samhällsutvecklingen.  Har sådant inte alltid förekommit kan någon fråga. Även när mammor stannade hemma med sina barn. Jo, visst! Jag möter, i min praktik, vuxna med olika uppväxtförhållanden, där de synliga symtomen, kan förklaras utifrån bristande tidig omvårdnad, av omständigheter som deras föräldrar inte kan lastas för. Ofta gjorde dom sitt bästa utifrån dåvarande omständigheter och/eller utifrån vad de själva hade med sig i bagaget. Men även därför att vi då visste för litet om vad människor behöver för att utvecklas optimalt.

I dag, har vi tillräckligt med kunskaper, men dessa når inte ut till allmänheten, eller presenteras motsägelsefullt, så att man inte vet om man behöver ta dem till sig. Som de om våra nya digitala system, som nu ses användas ovarsamt av många småbarnsföräldrar. Jag förstår att det kan väcka obehag att uttrycka det jag säger, men jag har alltför länge känt en frustration över att vi ser saker hända som inte är bra, men ingen vågar på allvar säga till. Jag tror att vi behöver vara mer tydliga, och för det krävs mod.

Jag ser inga skurkar, bara offer. Vanskligt att säga, när hat uttrycks, och hämnd avkrävs från ett regelsystem som inte tillåter några ursäkter. Längre straff, fler poliser hör till brandsläcknings-åtgärderna, för att komma till rätta med brottslighet. Att lära av det enskilda fallet förekommer sällan. Att i förebyggande syfte söka förstå var den så kallade ondskan har sitt ursprung, riskerar i stället att man anklagas för att försvara, ett dåligt beteende.

I sin bok ”Smärtpunkten” citerar Elisabeth Åsbrink kriminalvårdsdirektören i göteborgsregionen, Birgitta Göransson, som säger så här: ”Jag har i trettio års tid, arbetat med att hjälpa narkomaner, alkoholister, tjuvar, kvinnomisshandlare, mördare, våldtäktsmän. Jag har hittills, inte träffat någon som valt den kriminella banan och samtidigt, haft en trygg och ”god” barndom”.

Det främsta syftet med vårt förslag är att små barn tidigt i livet ska skonas från stress som skadar deras psykiska utveckling. Syftet är också att minska stressen för de småbarnsföräldrar som i många fall försöker lägga ett omöjligt livspussel med alltför många svårlagda bitar.

Som en vidareutveckling av den familjepolitik vi här föreslår, ska det hela tiden från det barnet är litet och under hela dess uppväxt finnas ett fokus på den känslomässiga utvecklingen. Den unge, ska gradvis ges förutsättningar, att inprägla humanistiska värderingar och känslor med ansvar för sig själv och andra. Ungdomar ska tidigt delta i sociala verksamheter som ger kunskap om livets villkor och för att utveckla en mognad, som är anpassad till det samhälle de ska verka i, oavsett deras kommande positioner i samhället, likt en social värnplikt i samhällets tjänst.